juliawful

1.
Det har snöat i staden där jag bor. Staden som inte längre kan vara min stad för nu kommer vintern. Av den tanken måste jag hålla i mig det hårdaste jag kan, lägga handflatan över broräcken och fälla ihop ena handens fingrar med den andra. Nu kommer vintern och den är lång och kall och mörk.

Tidiga mornar på väg till den gamla gymnasieskolan som ska vara min nu men inte heller kan vara det. Det stora blåa huset som river mig i håret. Näsor som sniffar efter mig i korridorerna. Jag ljuger så mycket att jag måste ha två anteckningsböcker för att komma ihåg vad som är sant. Det är mitt eget fel om det tovar ihop sig och jag vet att jag inte vill ha det så. Vet också att jag inte kan möta deras ögon med mina leenden och berätta en hel sanning någonsin.

2.
Ja jag vet allt om flickor som skriver om pojkar och nackar och födelsemärken och lockar i håret men. Men. Det här födelsemärket. I nacken. Skymtar fram ibland mellan lockar. Att dö för. Att dö dö dö dö ramla in i och vidare in i.

3.
Förlåt mig när jag hälsar i korridorerna utan att stanna upp men jag gråter nästan.

4.
Att vara hela dagen med honom och hans tavlor och ändå behöva kasta sig ut ur bussen för att i alla fall vara på väg hemåt när jag börjar gråta igen.

5. En flicka har dött hon hade ett bord i entrén och de andra barnen gråter. Jag blundar och försöker tänka att hon ligger kall och död. Men jag gråter inga tårar. Jag gråter tio gånger per dag över vad som helst men inte för henne. Hur jag än försöker.