juliawful

1.
Jag ska gå i skolan alla dagar annars kan jag sluta komma tillbaka. Dom säger så, dom menar det, men berättar dom hur man gör? Hur släpa dessa ben upp varje morgon till världens tyngsta byggnad. Jag blir satt i stol jag blir snäll jag ska sluta säga emot så jag säger inte. Alls mer.

Vi får pennor papper här måla med akvarell. TITTA PÅ BILDEN VA KÄNNER DU MÅLA SOM DU KÄNNER. Kan inte måla som jag känner sitter här känner inget känner allt behöver så otroligt mycket vara någon annanstans.

Jag kan inte måla alla färger blir fel. Min lärare är bildlärare är blind och förstår inte i alla fall.

2.
Alla människor i skolan är annorlunda och inte som mig. Vad negativ du är! säger de när de vågar säga någonting. Och kan du inte säga något bra? Om vädret? Om vad som helst? Men jag tittar ut genom fönstren och förstår inte vad dom ser som inte jag ser eller varför dom inte ser som jag gör. Bara vit snö i oändligheter ända bort till den outhärdligt vita himlen och ingen ände.

Jag är inte alltid negativ. Jag vet att jag är allt annat också men det tinar aldrig fram då hjärtat bara slåss i mig för att få gå. Gå ut gå hem gå bort. Förevigt Amen.

3.
Inatt sov jag i två timmar och nu dunkar huvudet till allting. Som studsade det fram brevid mig på gatan istället för högst upp på halsen. Fäst i nacken som värker som bröstet som knävecken som värkar. Jag får aldrig någon bebis hur mycket jag än längtar. Alla säger att sånt kommer senare men jag vill göra senare just nu.

4.
Jag är en hopplös obotlig romantiker. Inte av små saker som smulor i marmeladen och spets. Men av den oändliga kärleken och hjärtat som slår som vore det ett fågelhjärta och kärlek som bara blir olycklig hur man än umgås med varandra. När människor blir ledsna och lurade och ensamma och svärtade och går ner sig av kärleken måste de tröstas. Det är dom viktigaste ledsamhetskänslorna och dom som känns mest. Ibland. Jag älskar när människor gifter sig också. Kärlekar som man inte visste att man behövde men som hjälper. Hjälper allt.

Jag hatar när folk säger ryck upp dig och bit ihop.
Jag hatar när människor förlovar sig utan att mena det. När man förlovar sig är det ett löfte om att bröloppet ska bli av inom ett år. Det är ett knä och vill du gifta dig med mig. VILL DU GIFTA DIG MED MIG OCH VARA MED MIG HELST AV ALLT I HELA VÄRLDEN. Annars får man inte varandra ringar. Det finns aldrig kompromisser i kärlek.

Snälla snälla dumma djur. Var snälla med varandra. Och ge varandra löftesringar eller läppstift eller vad som helst istället. Låt bli att förlova er när ni inte menar det.

Är du en bra flickvän? Oftast tror jag. Men ibland skriks jag i onödan och skäms som en hund efteråt.

Trött trött trött dag idag. Vill ingenting. Önskar att allt var över.

Önskar att jag kunde sluta gråta alla dessa tårar som drunkar mig till slut. Det mesta är relativt men rastlösheten verkar vara permanent. Jag har svårt att sätta ord på den känsla som får mig att alltid rivas och stryka nätterna mothårs men jag har en aning om att jag kommer att ha tillräcklig tid för att någon gång skriva ner den. Jag tror inte längre att jag någonsin kommer bli lämnad ifred lugn. Det är inte mer komplicerat än så.

-

De saker jag inte förstår rynkar jag pannan åt och tänker inte mer på. Alternativ sanning. Jag tänker visst men det kommer inte fram några tankar. Skriver ner min fakta och kollar på den och håller helt enkelt bara inte med och sen är det tomt tyst ekande tomgång. Det enda som är sant och lika varje gång är resultatet. Som inte är min hand på telefonen. Jag ringer aldrig dig och frågar och helt ärligt tror jag inte att jag någonsin orkar.

-

Skräcklista.
Vintern.
Övrigt känns för stunden otillräckligt i jämförelse.

-

När jag inser att jag skriver den här bloggen orkar jag inte med mig själv. Jag har världens bästa helger som lyfter mig till absurda höjder men jag landar alltid så hårt. Ändå. Därför syns aldrig det bästa bästa äkta här. Bara allt det andra, som handlar om när jag inte somnar när jag bara gråter när jag alltid fryser. Det måste vi förstå och orka förlåta. Någon annan natt när skärmen inte är suddig och min hals skriker efter vatten.

-

Har räkningar som jag gömmer har handflator som blir svettiga efter för lång närkontakt med otäcklingar. Har novembermörker cocacola har försökt vänja mig vid mörkret börjar sockervägen med en massa glögg. Klarar jag inte av det får vi också förlåta mig. Har ett oändligt förråd av förlåt har hammare som hamrar mot hjärtklaffarna det är lätt att förväxla dessa med min puls. Har ett glödande humör som alltid pendlar ett nytt och enorm närhetsbehov och

vad ska jag
göra av det.

Idag känner jag mig så gammal gammal gammal. Gör middag och rullar köttbullar med dom små. Mosar potatis till potatismos. Går in på toaletten och torkar tårar. Fräser i telefon till någon jag älskar. Som en omöjligghet för mig att vara snäll fastän jag inte menar att vara elak. Men bara mot dig.

Till den lilla lilla systern som är min köper jag en mjuk kanin och hon döper den till Kaninfisen.

Nu är det för länge sen dags att ringa upp och säga förlåt men jag vet inte just hur utan att bli alldeles som en båge i hela kroppen och JAG VET att ingenting är farligt förutom att vara elak mot den man älskar men. Men.

1.
Äter lunch i skolkorridorerna för att slippa. Äter lunch för att bli varmare. Jag klädd i dubbla leggings och dött djur för att matcha sinnesstämningen. Jag blir ett farligare djur än alla andra barnen tillsammans.

2.
Klockan är 10.46 jag fryser ihjäl här.

3.
Det bästa när jag måste undvika tårar i korridorerna är att tänka på något annat tillräckligt hårt. Att jag blir varmare för varje tugga att jag kan byta bort nästan hela den här skoldagen att klockan halv fyra börjar livet igen. Att min vardag snart innehåller min egna säng med både min pojkvän och hundvalp i.

4. Det sämsta är att knipa ihop ögonen då ramlar tårarna ut.

1.
Det har snöat i staden där jag bor. Staden som inte längre kan vara min stad för nu kommer vintern. Av den tanken måste jag hålla i mig det hårdaste jag kan, lägga handflatan över broräcken och fälla ihop ena handens fingrar med den andra. Nu kommer vintern och den är lång och kall och mörk.

Tidiga mornar på väg till den gamla gymnasieskolan som ska vara min nu men inte heller kan vara det. Det stora blåa huset som river mig i håret. Näsor som sniffar efter mig i korridorerna. Jag ljuger så mycket att jag måste ha två anteckningsböcker för att komma ihåg vad som är sant. Det är mitt eget fel om det tovar ihop sig och jag vet att jag inte vill ha det så. Vet också att jag inte kan möta deras ögon med mina leenden och berätta en hel sanning någonsin.

2.
Ja jag vet allt om flickor som skriver om pojkar och nackar och födelsemärken och lockar i håret men. Men. Det här födelsemärket. I nacken. Skymtar fram ibland mellan lockar. Att dö för. Att dö dö dö dö ramla in i och vidare in i.

3.
Förlåt mig när jag hälsar i korridorerna utan att stanna upp men jag gråter nästan.

4.
Att vara hela dagen med honom och hans tavlor och ändå behöva kasta sig ut ur bussen för att i alla fall vara på väg hemåt när jag börjar gråta igen.

5. En flicka har dött hon hade ett bord i entrén och de andra barnen gråter. Jag blundar och försöker tänka att hon ligger kall och död. Men jag gråter inga tårar. Jag gråter tio gånger per dag över vad som helst men inte för henne. Hur jag än försöker.

Hur man fastnar i samma gamla fotspår hur man än vänder vrider vräker sig ut ur sig själv ut genom ramen in i den nya tavlan. Hur alla väggar någon gång blir för nära och alla rum någon gång för små.

Jag är med någon som jag tycker så mycket om att allt jag kan göra när det slår mig är att borra in näsan så hårt jag kan i gropen hans nyckelben gör. Att ta min bröstkorg och följa alla de små vita trådarna, följa mina rötter hur de rotar mig i honom. Allting som är nytt med allting som är välbekant.

Allting som är nytt med allting som är välbekant. Jag som står brevid utanför och inte kan förstå varför det aldrig skär sig. Varför jag kan gå med på att allt är som det var när jag vet hur det slutade. Rättelse: när jag vet att det slutade. Men jag skulle aldrig sluta nu.

Tycker extra mycket om människor som inte går upp ur sängen av ingen anledning alls mer än att det känns så.