juliawful

Hur man fastnar i samma gamla fotspår hur man än vänder vrider vräker sig ut ur sig själv ut genom ramen in i den nya tavlan. Hur alla väggar någon gång blir för nära och alla rum någon gång för små.

Jag är med någon som jag tycker så mycket om att allt jag kan göra när det slår mig är att borra in näsan så hårt jag kan i gropen hans nyckelben gör. Att ta min bröstkorg och följa alla de små vita trådarna, följa mina rötter hur de rotar mig i honom. Allting som är nytt med allting som är välbekant.

Allting som är nytt med allting som är välbekant. Jag som står brevid utanför och inte kan förstå varför det aldrig skär sig. Varför jag kan gå med på att allt är som det var när jag vet hur det slutade. Rättelse: när jag vet att det slutade. Men jag skulle aldrig sluta nu.

Tycker extra mycket om människor som inte går upp ur sängen av ingen anledning alls mer än att det känns så.

Monster. Ont i magen dagar. Många.

Tvinnar mitt hår, somnar med mascaran på.

Har bränt tungan i elden och huvudet på spisen. Går runt i höstnätter som regnar mig i ansiktet och förstår inte varför jag aldrig blir gladare. Varför det inte blir bättre och lättare. Jag har en grön vägg att stirra mig sömnlös på och gröna ögon ibland. Det blir inte mer än så här av mig. Brösten värker. Det är inte en känsla av saknad, mer av renhet.

 

Idag tror jag på våld och mårror och läppstift. Känner mig så arg och liten och ännu mindre för att jag är arg och vet om att jag är liten. Att ta mig med och fika nu! Men hur ha pengar. Nej. Ta med mig inte. Wä. Surror i huvudet. Nu måste jag gå ut i regnet igen. Jag kommer att somna lätt igen. Någon dag när inte allt det här är så färskt, eller bara en dag då jag inte längtar tillbaka så plågsamt mycket. Till saker som jag har lämnat själv. Jag ska aldrig lita på mig själv mer. Börja ljuga också när ingen hör.